Starkare än ni tror

 

Jag har varit med om många tävlingar i mitt liv med både Svalur och nu också Bangsi där jag varit med om framgångar och även en hel del motgångar i snart tjugoett år (började tävla islandshäst i juni 2005) som de flesta idrottsutövare oavsett vilken sport man ägnar sig åt i tävlingssammanhang, men igår på Rickebasta var nog kanske en av de mindre bra (minns inte om jag haft någon värre) där jag lät min oro, ångest och stress ta över helt och hållet vilket verkligen INTE var bra och det behöver varken jag eller någon annan vara typ Albert Einstein för att förstå hur det blir till slut.

Jag började söka efter fel som visade sig inte finnas och ju mer orolig och stressad jag blev smittade det över till Bangsi som är en känslig individ till häst vilket jag fått erkänna till 100% nu trots att jag ägt honom i snart fyra år och visst ångrar jag det bittert och önskade verkligen att jag kunnat uppfinna en tidsmaskin och vrida tillbaka tiden och förhindra att detta hände, men tyvärr så är det så att det som hänt har hänt och gjort är gjort.

Jag blev riktigt besviken över också att jag inte fick till traven utan mer galopp-steg även om jag fick till tölten lite bättre samt skritten och även galoppen.

Och jag ramlade inte heller av vilket tyvärr min ena lagkamrat gjorde i F3 och jag blev liksom vi andra i laget en smula lättade att hon inte slog sig i huvudet utan på sidan och att hon förmodligen kanske kommer få en och annan lårkaka. 

Men när jag såg poängen på traven kom jag också till insikt att det hade varit mer pinsamt om jag fått 0 poäng och när jag sedan tittade på ekipagen i finalerna var den en ganska stor tröst för mig att det var inte bara en utan flera ryttare som hade enormt strul med gångarterna vilket vad jag vet aldrig tidigare varit med om.

Var det inte som i mitt fall strul med traven så var det minst en eller fler som hade problem med att fatta rätt galopp och en ryttare red inte galopp utan mer flygande pass. Det gick verkligen troll i strul med gångarterna den här tävlingen vilket jag sa till min mamma flera gånger.

Känns alltid skönt för en att veta att jag INTE var ensam om att ha en hel del problem med gångarterna.

Visst var jag så in i helskotta besviken över min ritt och jag minns att jag mötte en person som är engagerad i klubben jag tävlar för som kallat Bangsi för "vildhäst" (vet inte riktigt om hon sett hur han betedde sig innan eller ej) vilket gjorde mig både ledsen, förbannad och sårad.

Vad fan vet hon egentligen som varken känner mig eller Bangsi? 

Han är fanimej ingen vildhäst annars och det ska jag faktiskt visa henne och alla andra nästa gång!!!

Men trots kommentaren från den där kvinnliga besserwissern så valde jag att som jag brukar när jag blir besviken bara släppa fram gråten och alla tårar för i mitt fall så mår jag bara sämre om jag inte får låta det komma ut (vilket kanske gäller andra också) och även om det ibland tar tid att komma tillbaka och ta sig samman igen så är kanske bättre att man låter det ta sin lilla tid för det sista jag vill är att ha på tok för bråttom vilket jag har rätt god erfarenhet av (och jag tror att det INTE bara beror på min ADHD-diagnos) med att fatta beslut för snabbt på ren impuls utan att riktigt tänka efter vilket senare kan straffa sig vilket det också gjorde i detta fall.

Men så slogs jag nu såhär i efterhand av en tanke som involverade både hoppryttaren Jens Fredricson som har en filosofi att man ALDRIG ska skylla på hästen när något går fel oavsett om man tränar eller tävlar vilket jag verkligen tagit efter och även skidåkaren Ebba Andersson som i årets upplaga av vinter-OS i Milano Cortina inte bara hade den stora oturen att drabbas av en trasig skida utan också göra en vurpa i dam-stafetten.

Jag tyckte verkligen som många andra svenskar och även andra synd om Ebba, men samtidigt var jag och säkert andra också grymt imponerad över hur Ebba efter vurpan med den trasiga skidan ändå INTE gav upp utan kämpade och kämpade in i det sista och gjorde att hon och lagkamraterna fick en silvermedalj istället för guld.

Ebba var säkert så besviken över fiaskot, men när jag såg ett klipp på sociala medier där Ebba och lagkamraterna fick ett samtal på videolänk med självaste kungen där han lyckades skämta till det lite vilket jag tror kanske sporrade Ebba och tjejerna lite extra och senare tog ju faktiskt Ebba Andersson ett OS-guld vilket var nog en riktigt stor seger för henne.

Jag ser Ebba Andersson som en stor inspiration för mig i detta nu och när jag väl tänker efter så gjorde jag ju faktiskt en liknande batalj på Rickebasta trots strulet med traven utan bara fortsatte med skritten och galoppen.

Och vem vet?

Kanske jag också får en chans att ta revansch på detta den 11 april för då är det förhoppningsvis på ovalbana tävlingarna äger rum.

Hade jag gett upp och brutit av hade jag blivit diskad och det hade varit mer pinsamt för min del.

Jag är ändå glad att jag gjorde en Ebba Andersson såhär i efterhand.

Vill avsluta detta blogginlägg med citat från Miss Li:

Ja, jag är

Jag är starkare än du tror

Och jag kan riva alla hinder 

Om jag bara vågar tro

Jag är så mycket starkare än du tror

Jag kan krossa alla berg

och du kan sanna mina ord