Älskade Ludde

 

Idag den 14 augusti skulle min älskade hund som sedan fem år tillbaka är i hundhimlen fyllt 17 år.

Ludde var förutom min och min familjs allra första hund också en riktig glädjespridare och trogen vän som hundar brukar vara och nu ska jag berätta för er hur det gick till när jag, mamma och pappa skaffade Ludde.

Det hela började med att min numera avlidne pappa Sture som tillsammans med min mamma drev ett gemensamt företag som de startade år 1984 (tre år innan jag föddes) som de senare avvecklade år 2009 då pappa på grund av hjärtproblem och mycket annat rekommenderats att sluta jobba och gå i pension pratat om att den dagen han blir pensionär ska han skaffa hund.

Jag vet att pappa haft kontakt med mycket djur när han var barn och bodde uppe på Alnö utanför Sundsvall hos sin fosterfamilj som man sa på den tiden bland annat katter och hundar och att han tycker mycket om hundar stora som små.

Men däremot har han inte riktigt velat tala om för mig eller mamma och framförallt mig vilken ras det skulle vara på hunden han ville ha.

Jag kunde rabbla upp en hel del raser, men det enda jag lyckades få fram från pappa var att det INTE skulle bli en chihuahua, tax, leonberger eller Sankt Bernard (som Tjorvens hund Båtsman som ni säkert kommer ihåg från Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan)

Jag trodde kanske på Golden retriever då våra grannar som bodde mittemot oss i förra huset som var mitt barndomshem hade just en sådan hund som var nästan jämngammal med mig och hette Ludde och som sedan dog i cancer.

Men där hade både jag och mamma väldigt fel.

I oktober 2007 fick mamma och jag till slut svar på vilken ras pappa ville ha på sin framtida hund när han visade en annons som han klippt ut ur en tidning om leveransklara, vaccinerade och chipmärkta valpar av rasen Cavalier king Charles spaniel som var till salu i Trosa inte långt från vårat sommarhus på Tokvik på Mörkö.

I alla fall så åkte vi dit jag, mamma och pappa för att träffa uppfödarna som var jättetrevliga och rara människor, valparna samt mamman till valparna som var en fin tik vid namn Wilma och pappan till valparna fick jag veta senare var en hane som lystrade till namnet Woodie och som var svensk utställningschampion och uppfödd av en kennel i Vagnhärad inte långt från Trosa medan mamma Wilma kom från en kennel i Stallarholmen.

Det var bara Ludde och hans bröder kvar då deras tre systrar redan var sålda och fått nya hem och Ludde var den som kom ut i sista sekunden när Wilmas ägare trodde att alla valparna kommit ut vilket innebar att han också var yngst i kullen.

Efter lite familjeråd beslutades det att Ludde skulle bli våran och en vecka efter första besöket tog vi hem honom då han var 9 veckor gammal.

Vi var spända över hur våra katter Athena och Smilla som vi också hade då och som fötts upp av min moster i Barkhyttan i Hofors skulle reagera på att det skulle komma en hundvalp hem, men det gick bättre än förväntat.

Ludde respekterade katterna när de sa ifrån och tro det eller ej men i slutet av Luddes liv lyckades han faktiskt bli kompis med våra katter.

Som valp var Ludde ganska okomplicerad genom att han blev snabbt rumsren och då jag inte hade jobb på den tiden fick jag uppdraget att hålla koll på Ludde när han behövde rastas och när han blev lite större och äldre även gå på promenad med honom.

På nyårsafton hade Ludde inga problem alls med raketer och smällare så länge vi visade honom redan från början att det inte var något farligt vilket var ju skönt då jag haft vänner vars hundar blir jättestressade och rädda så att vissa åkt ut till Arlanda flygplats och tagit in på hotell där och firat in det nya året då man inte får skjuta fyrverkerier där vilket är ju bra tycker jag.

Mamma har hittat på mycket roligt med Ludde som rallylydnad, spår, kantarellsök och agility vilket jag tror Ludde gillade mycket förutom sista dagen på kursen när de skulle tävla då det ösregnade och gjorde att alla blev blöta hundar som människor.

Hösten 2012 drabbades Ludde av epilepsi och höll nästan på att dö, men min pappa som varit sjukvårdare i lumpen lyckades återuppliva Ludde och ringde mamma som tillsammans med mig var i Uppsala på en lagtävling med min islandshäst Svalur och hon gav order till pappa att åka till veterinären vilket han också gjorde och det blev Södra djursjukhuset i Kungens kurva.

Efter ytterligare ett anfall fick Ludde börja äta medicin som gjorde att anfallen som tur var minskade mer och mer vilket var ju skönt.

Efter att Ludde sommaren 2018 fått akutryggskott och ytterligare problem med ryggen i maj 2019 åkte vi med Ludde till Södra djursjukhuset i Kungens kurva igen och då visade det sig att det var rätt så illa med Ludde som inte bara hade stora problem med ryggen utan också bakdelen.

Då veterinären inte ville riskera att han skulle dö av narkosen i samband med röntgen tog vi det svåra men kanske viktiga beslutet att låta Ludde somna in.

Pappa blev alldeles förkrossad och kom nog aldrig riktigt över det där och ansåg att han tagit livet av Ludde.

Jag visste redan från början att detta inte skulle sluta med något annat än att Ludde skulle få somna in då jag blev mer och mer ledsen över att se honom lida och att han inte var glad och tyckte att livet sög.

Jag blir mer ledsen att se djur må dåligt och lida även om det är sorgligt när djur dör också.

Jag var glad att jag fick gå från mitt jobb den dagen för att vara med och ta ett sista farväl av Ludde och såhär i efterhand var det bra med tanke på att jag har fått lära mig att inget djur ska behöva dö ensam.