Livet suger och samtidigt inte

 

Den stora anledningen till att jag skrivet detta inlägg på bloggen är för dels ur en terapeutisk synvinkel och dels för att få ur mig alla de tankar och känslor som cirkulerar i mitt huvud för tillfället.

Mitt mående just nu är varken superdåligt eller superbra vilket jag inte vet hur det lyckades bli eller vad jag ska göra åt detta.

Jag som tycker om att skriva och sätta ord på saker och ting och dessutom har författardrömmar sedan barnsben genom att jag också älskar att läsa böcker främst inom genre som feelgood, romance och en hel del biografier men det händer att jag läser också en och annan kriminalroman eller deckare som jag tycker är intressant.

Just nu håller jag faktiskt på med ett projekt som jag hoppas i framtiden ska kunna bli till en utgiven bok även om jag vet att det är rätt så svårt att lyckas ge ut en bok som författare även om jag har stora drömmar om att göra det.

Drömmar är faktiskt bra att ha har jag fått lära mig av en lärare vid namn Lilian som förutom är namne med min ena moster var lärare som hade psykologi på Huddingegymnasiet där jag studerade.

Och nu när jag än så länge inte hittat något fast heltidsjobb så har jag lite tid att skriva både på bloggen och annat även om jag helst av allt vill ha ett jobb ganska snart så att jag kan få en inkomst då jag har en islandshäst att ta hand om.

Just idag har jag varit arbetslös i en månad och det kan jag säger suger.

Jag tycker inte alls om det och jag försöker verkligen anstränga mig så gott det går att söka jobb då Arbetsförmedlingen ställt krav på att jag ska söka minst sex stycken jobb i månaden för att kunna få A-kassa vilket jag naturligtvis respekterar men samtidigt blir jag så himla stressad och får ångest av detta när jag går ut på bland annat Platsbanken på Arbetsförmedlingens hemsida, Blocket Jobb och andra sidor och ser att det är väldigt få jobb som kanske kan vara lämpliga för mig att söka ens.

Hur i helskotta har de tänkt där egentligen?

Jag vet inte om jag riktigt orkar ha det såhär längre och börjar må sakta men säkert dåligt och inte blir det bättre av att jag emellanåt motvilligt kommer tänka på hur jag hade det den senaste tiden på mitt senaste jobb.

Tidigare har jag trivts där, men den senaste tiden har det bara blivit mer och mer jobbigt och jag vill absolut INTE snacka skit eller hänga ut namnet på min tidigare arbetsplats, men däremot måste jag säga att jag är ganska så besviken.

Jag är besviken på mig själv för att jag inte lyckats leva upp till allas förväntningar och besviken på mig själv att jag inte riktigt vågat sätta ner foten av rädsla för att få skit för det och besviken på mig själv för att jag låtit de som skadat mig psykiskt vinna genom att jag valde att säga upp mig (fanns inga andra alternativ dessvärre) Jag tycker det är tråkigt då det är mitt allra första jobb, men samtidigt måste jag sätta min egna psykiska hälsa i första hand och inte vara den där duktiga flickan som måste anstränga mig och pressa mig för hårt för att göra andra personer nöjda.

Det är sorgligt att jag inte fått en chans att få säga saker och när jag väl fått göra det så avfärdas det bara som skitprat eller lögner fast jag vet mycket väl att de är sanna. Det här är visserligen bara en teori från min sida men jag tror att det finns vissa som bara gått och väntat på att jag ska säga upp mig och sluta.

Tur att jag i alla fall har min älskade islandshäst som är mitt lyckopiller som ger mig så mycket glädje och tröst och som ALDRIG dömer en och som lever i nuet.

Jag hoppas verkligen att detta jäkla elände för min del ska ta slut för jag orkar snart inte med detta.

Men jag kan lugna er alla med att jag har INGA som helst planer på att ta självmord och det lovar jag er till 100%.