Står bara och stampar och stampar...
Hej allihopa!
Ber om ursäkt att jag inte varit så aktiv på bloggen på sistone, men jag har faktiskt en god anledning till detta och det är för att det har varit så mycket som hänt på sistone med Bangsis skada samt att det inte heller händer något på jobbsökarfronten för mig heller.
Det är så jäkla frustrerande ska ni alla veta och det är jag säkert inte ensam om att tycka då jag tidigare hört vänner och bekanta som varit arbetslösa och känt att det inte händer något.
Jag har dessutom så himla stora krav på mig från bland annat Arbetsförmedlingen att jag måste söka minst 6 stycken jobb för att kunna få A-kassa vilket verkligen inte är det lättaste kan jag tala om för er och det är beror verkligen INTE på att jag är lat eller så utan det är för att dels är det få jobb som kan tänkas passa mig att söka och då blir det ju jäkligt svårt och dessutom är det väldigt stressande för min del vilket gör att jag ibland får lätta panikångestattacker (men som tur är har jag min medicin som jag tar mot det ifall det skulle hända vilket känns bra)
Jag har sagt det till Arbetsförmedlingen också när jag efter många om och men lyckades komma fram när jag ringde deras kundservice vilket tidigare inte funkat då de hävdade att det var många som ringde och därför valde att klicka bort mig vilket jag tycker är så himla taskigt och fräckt.
Jag ringde även till kvinnan som tidigare haft ansvar för mig då när jag inte kom fram till Arbetsförmedlingen där hon jobbade, men hon hävdade att hon inte kunde göra något då hon hänvisade till att det inte låg på hennes bord längre vilket gjorde mig ännu mer frustrerad.
Herregud alltså!
Det känns som om att jag bara står och stampar och kommer ingen vart alls.
Ni som läser detta blogginlägg kanske tycker att det är väl bara att plugga eller hitta ett jobb, men då ska ni också veta att det inte är så himla lätt då jag inte till 100% vet vad jag vill jobba med och att det finns så himla många utbildningar som helst som inte kan vara för mig plus att det i värsta fall kan kosta pengar och då jag dessutom har två NPF-diagnoser (neuropsykiatriska funktionsvariationer) som bland annat autism (när jag fick diagnosen som barn och fick veta som sextonåring hette det Aspergers syndrom) och adhd vilket gör att jag blir ännu mer osäker på om jag faktiskt kan börja studera.
Visserligen brukade Gunde Svan säga att ingenting är omöjligt, men i mitt fall är det nog tyvärr inte så även om jag verkligen önskade att jag inte fått dessa diagnoser över huvud taget.
Det känns som om jag inte kommer ta mig ur detta över huvud taget, men jag hoppas verkligen att det ska vända för mig snart så jag får inkomst så jag kan ha kvar både Svalur och Bangsi.
Kommentarer
Skicka en kommentar