Vissa hästar får man bara en gång i livet

 

Treåriga jag matar moster Agnetas och ingifta morbror Larsas islandshäst Prýði frá Bólstáð

Under de tjugoett år som jag på riktigt ridit islandshäst har jag fått den stora äran att äga tre stycken islandshästar totalt.

Det började först med mitt svartskäckfrägade sto Glæta frá Jörfa som jag köpte i september 2003 kort efter att min mamma köpte sin första skimmelfärgade islandshäst Mimir från Mörtö som hon tyvärr fick sälja för att de inte passade ihop dessvärre.

Innan dess red jag ponny och stor häst på Ågesta ridskola i Farsta utanför Stockholm mellan hösten 1994 och hösten 2003 och då var min kontakt med islandshästar främst genom turridning i Sverige och på Island där jag varit tre gånger under mitt liv och ridit varav två var långturer genom företaget som då hette Ishestar och så klart genom min moster Agneta och ingifta morbror Larsa som ägde stoet Prýði frá Bólstáð som blev hela trettio år gammal vilket jag eller andra inte trodde att hon skulle bli och jag hade dessutom som barn utsett mig till skötare på min mammas kompis Yvonnes islandshäst Eldur frá Borgarkoti som då stod uppstallad hos moster Agneta och ingifta morbror Larsa och som drabbats av benspatt som är vanligt på islandshästar men blivit bra och som dessutom varit med Yvonnes dotter Maria som ägde Eldur i början tills hon blev gravid och fick barn på Stockholm International Horse Show som då gick i Globen (numera Avicii Arena) på 90-talet.

Varför jag utsåg mig till Eldurs skötare var för att jag inte hade möjlighet att vara skötare på en av Ågestas hästar eller ponnyer och eftersom Eldur stod hos min moster så var det ju mycket bättre då jag kunde vara hos honom i stort sett varje gång jag var där.

Jag & Glæta frá Jörfa på Luciaritt på Lövstaholm

Finaste Eldur

Men en av de bästa islandshästarna som jag ägt är nog ändå min älskade Svalur frá Vogum som jag fick köpa för tjugo år sedan från Island av Jóhann Friðgeirsson efter att jag ridit kurs för honom fått erbjudande från honom att hjälpa mig att hitta en bättre häst då Glæta inte visade sig vara så bra för just mig.

Hästar som Svalur växer inte bara på träd med tanke på hans coola temperament, milda lynne och beteende i flocken och sådana hästar känner jag får man i princip bara en gång i livet vilket jag verkligen insett efter att jag blivit ägare till Bangsi och börjat rida honom på träning och på tävling nu när Svalur sedan två år tillbaka är pensionär på Edeby Gård i Mariefred hos min tränare där han lever så bra som en gammal häst kan och får lära en ny generation ryttare att rida.

Jag läste en gammal artikel från Ridsport när de intervjuat hoppryttaren Rodrigo Pessoa som jag minns red en jättefin fuxfärgad hingst med bläs vid namn Baloubet du Rouet som gick bort för sju år sedan och som han dessutom tagit en guldmedalj under OS i Athen 2004.

Rodrigo sa ungefär såhär:

“ Baloubet var så, så bra. En sådan häst får man nog bara en gång i livet. Det är nästan omöjligt att en och samma ryttare skulle få två Baloubets under sin livstid. Han är utan tvekan den bästa häst jag någonsin har suttit på."

Och jag kan säga att jag känner exakt likadant när det gäller Svalur med tanke på den lycka och tur jag hade som fick bli hans ägare och som jag haft så himla roligt tillsammans med både på tävlingar, kurser, ridläger och andra upptåg.

Han kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta nu och för alltid.