Finns det mirakel? Ja visst!

 

Än en gång ber jag så hemskt mycket om ursäkt att jag inte varit så aktiv här på bloggen, men det beror på en hel del anledningar och de är så många så jag ska inte trötta ut er med dessa utan jag bestämmer mig för att istället gå direkt in på att försöka skriva detta inlägg på bloggen.

I år är det nämligen nio år sedan som jag trodde att jag skulle förlora min islandshäst Svalur som drabbades av något som jag trodde inte skulle hända och som jag vet att andra islandshästar drabbats av och gjort att de fått somna in.

Det hela började med att jag och Svalur skulle till Häringe för att vara med på min tidigare klubb Vallfaris hösttävling där jag och Svalur skulle tävla i F2 och T6 (som då var en relativt ny töltgren för oss trots att vi tidigare tävlade T4 på en lagtävling i Uppsala i klubben Freyfaxis regi och som jag tyckte var riktigt rolig töltgren att tävla i.) men det blev dessvärre inte så.

I samband med veterinärbesiktningen så tyckte veterinären att Svalur var ojämn och vi trodde att det kanske berodde på att han fortfarande var stel efter att ha stått i transporten ett tag och inte fått röra på sig ordentligt.

Men trots att jag och mamma gick iväg en stund för att värma upp Svalur mer för att sedan komma tillbaka till veterinärbesiktningen då jag var tvungen att göra det då för att över huvud taget få starta på tävlingen, men inte heller det hjälpte det.

Jag hade två val från veterinären. Jag kunde vara med då det inte var en riktigt allvarlig hälta eller så fick jag stryka mig.

Då jag absolut INTE ville hållas ansvarig ifall jag valde att tävla som i värsta fall kunde förvärra skadan plus att jag var tvungen att fylla i en mängd papper så valde jag att för Svalurs skull att stryka oss vilket gjorde ju mig så klar väldigt ledsen även om det skulle komma fler tävlingar och att det skulle visa sig i efterhand vara ett väldigt klokt beslut av mig.

Hade det varit idag hade jag gjort samma sak och det skulle ha blivit ett jäkla ståhej om jag hade tävlat en inte så fräsch häst.

I alla fall så bokade jag och mamma en tid hos veterinären som i detta fall var Axel Wallman på Mälaren Hästklinik som på den tiden höll till i Hölö innan de ganska nyligen valde att flytta sin verksamhet till Sjöbacka i Nykvarn.

Mamma och jag hade tidigare varit där ett år innan tillsammans med en stallkamrat och hennes dotter som var där med sitt sto Hildur för att kolla upp henne, men det här var första gången var det första gången jag och mamma åkte dit med Svalur.

Anledningen till varför det blev just Axel var för att min mamma hade honom tidigare till sitt sto Brúða när han arbetade på Brunmåla i Täby och då Axel är duktig och så fick han ta sig an Svalur som gjorde hältutredning med böjprov och longering samt röntgenundersökning.

När vi tillsammans med Axel fick titta på röntgenbilderna berättade Axel att Svalur drabbats av benspatt vilket alltid varit min största mardröm.

Jag trodde först att han skämtade, men insåg ganska snabbt att man absolut inte skojar om sådant och tänkte då plötsligt att jag säkert kommer få rekommendation att låta Svalur somna in.

Men som tur var berättade Axel att just den här sortens benspatt som Svalur hade drabbats av satt på ett bra ställe i hasen och gick att behandla.

Mamma och jag valde att göra ett försök med den här behandlingen som bestod av ett läkemedel som dessutom bestod av samma substans som det läkemedel som människor med benskörhet brukar få.

På återbesöket visar det sig att detta hjälpte och det visade sig när mamma fick longera Svalur och han gjorde ett glädjeskutt vilket gjorde mig och Axel glada.

Svalur kom att under en tid behandlas med detta läkemedel både med dropp och senare med en spruta samt regelbundna kontroller en gång om året.

Såhär i efterhand är jag glad över att jag valde att ta detta beslut och än idag märker man inte så mycket att Svalur haft spatt.

Den som säger att det inte finns mirakel kan jag säga att de faktiskt finns oavsett om man väljer att tro på dem eller ej.