Fyra år av saknad

Idag är det inte bara Samernas nationaldag (vilket jag såg i min almanacka bland annat) och i och med detta kan jag också berätta att jag tror (i alla fall enligt vad jag hört av min mamma) att jag KAN ha liten gnutta sameblod i mig på min mammas sida av släkten genom min mormor Sivs pappa tillika min gammelmorfar William Widman (som för övrigt blev precis som min mormor över 90 år till skillnad från min mormors mamma tillika min gammelmormor Anette som precis som min gammelmorfar och mormor var födda och uppvuxna i Arjeplog där jag och mamma samt många andra var på släktträff augusti 2012) som ska ha samiskt påbrå.

Idag är det också tyvärr tid för sorg i min familj då det idag är på dagen fyra år sedan min underbara älskade pappa Sture född och uppvuxen i Sundsvall och på Alnön hastigt avled ute på hans egna lilla paradis och smultronställe Tokvik på Mörkö.

Jag minns att jag hade ett sista samtal på mobiltelefonen med honom kort innan (dock vet jag tyvärr inte vilken dag det var vilket jag verkligen önskar att jag minns såhär i efterhand) som var fint och trevligt och jag har för mig att jag passade på att tala om för honom att jag älskade honom vilket jag också gjorde när jag ringde mitt första men också sista gången till min älskade mormor Siv i augusti 2019 kort innan jag skulle åka till Berlin i Tyskland där jag aldrig tidigare varit för att bland annat titta på VM för islandshästar som gick där då och mormor vad glad för min skull med tanke på att de gånger jag varit i Tyskland var det mest hos henne och min "bonusmorfar" Hans-Dieter som då var gift med min mormor i över 40 år fram till augusti 2002 då mormor avled i en ålder av 92 (vilket jag aldrig trodde på fullaste allvar att hon skulle bli även om hon var pigg och frisk i kropp och knopp och försökte hålla sig frisk och stark genom dagliga promenader, tupplurar och annat trots att hon dessutom var blind på ena ögat efter att hon drabbats av grön starr på just det ögat vilket gjorde att hon tyvärr inte längre kunde köra bil eller laga mat) och det var ju också tur att Hans-Dieter var yngre än mormor som kunde hjälpa henne så gott han kunde och så vitt jag vet lever han än idag och fyller snart 93 år (vilket är fantastiskt i sig)

Hade jag fått bestämma hade jag velat att pappa (även om han själv sagt att han verkligen INTE ville det) skulle fått leva tills han blivit åtminstone minst 80 år, men tyvärr ville ödet honom något helt annat den söndagen för fyra år sedan.

Mamma pratade om att hon hade försökt fått tag på pappa hela dagen och blivit orolig vilket jag hade full förståelse för (trots att jag innerst inne var ganska anti till att han skulle bo där ute långt bort från mig och mamma i Huddinge, men det var ju hans beslut och envis som han var då så lät mamma honom göra som han ville) och då jag varit med om att pappa varit dålig ute på Mörkö var sommaren 2021 andra året av Covid19-pandemin som jag ringde till pappa men fick inte tag på honom vilket jag också berättade för mamma som ringde och fick inte heller tag på honom. Hon hörde då av sig till en av våra grannar ute på Mörkö som var snäll att ställa upp och när han kom dit visade det sig att han fick se genom fönstret in att pappa låg ner på golvet och kort därpå kom både polisen som fick slå sönder glasrutan till ytterdörren bland annat samt en ambulans som tog pappa till Södertälje sjukhus där jag och mamma hälsade på honom senare.

Men när mamma och våran tidigare stallkamrat Åsa som följde med som sällskap vilket såhär i efterhand var bra väl kom ut till Mörkö hittade mamma och Åsa pappa avliden på berget vilket mamma tolkade som att han måste ha ramlat och slagit i huvudet (men den huvudsakliga dödsorsaken om man ska tro obduktionsprotokollet var nog att den ICD som han hade inopererad då han under lång tid haft problem med hjärtat inte fungerade så bra tydligen)

Minns att jag den söndagen någon timme innan midnatt väckte mamma mig för att berätta vad som hänt med pappa och att han var död. Först trodde jag som de flesta som reagerar på dödsbud att det inte är sant, men jag insåg ganska snabbt att det var det och då kom tårarna.

Jag var i sån chock och som tur var hade jag en förstående arbetsgivare och lika empatiska kollegor som godkände att jag inte kom till jobbet hela den veckan och jag fick av min tidigare chef och kollegorna en liten chokladask samt en blomma i form av en väldigt fin orkidé som är förutom rosen en av mina favoritblommor.

Jag valde dessutom att inte se pappas kropp på bårhuset på Rättsmedicinska i Solna även om jag samtidigt kanske borde ha gjort det, men jag vill ju minnas pappa som han var när han levde och både jag och mamma var rädda att jag inte skulle ta synen av hans döda kropp så bra så jag valde att istället ta farväl av honom på själva begravningen.

Och begravningen då?

Ja, den blev faktiskt enligt mig och mamma förvånansvärt fin och lyckad vilket de som vi bjöd in också tyckte.

Mamma berättade för mig att hade pappa fått bestämma (vilket han i detta fall inte verkar gjort genom ett brev) hade han velat ha BARA mig och mamma närvarande på sin begravning, men mamma motsatte sig detta vilket jag förstår henne och höll med henne om att det hade varit värre.

Det som också var fint i detta fall var att mamma och jag planerade pappas begravning tillsammans vilket var bra på många punkter. Vi åkte till Flemingsbergs kyrka och träffade den mycket trevliga och fantastiskt fina isländske prästen Baldur Baldursson på pastorsexpeditionen där mamma och jag bjöds på kaffe och te medan vi planerade begravningen som Baldur skulle hålla i och det var enligt mig och säkert enligt mamma ett bra planeringsmöte och vi hann förutom prata pappas begravning också prata lite om Island och jag passade på att nämna att mamma och jag ägde varsin islandshäst vilket Baldur tyckte var trevligt.

Begravningen ägde rum i S:t Bovids lilla kapell (som ligger nästan vägg i vägg med Stora kapellet där min morfars begravning ägde rum år 1991) och förutom jag och mamma närvarande kom också tre av mina kusiner, mina fyra mostrar samt deras respektive (förutom min ingifta morbror Christer som är gift med min moster Lena som låg hemma och var sjuk då) samt min och mammas stallkamrat Åsa och kompisen Kicki som brukade vara med på sommarritterna och som är en del av "Ponnyklubben" som mamma, Åsa, Kicki och några till kallar sig.

Min ena moster Åsa och hennes sambo som åkt ända från Hofors för att vara med hade också med sig sin hund Zaga (en blandras mellan isländsk fårhund och eurasier) som min äldre kusin och hans fru tidigare ägde men som togs över av min moster Åsa när de flyttade till Norge under en kort period och det var trevligt.

Själva begravningen var jättefin med prästen Baldurs fina ord om pappa som han återberättade genom det som mamma och jag tidigare berättat för honom om som att han bland annat gjorde lumpen på Jämtlands fältjägarreglemente, att han satt upp staket i det område där Esrange ligger idag och att han dessutom varit fotbollstränare för Stuvsta IF:s första damlag på 70-talet.

Mamma lät mig ansvara för valet av musik och när det gällde psalmerna valde jag de som var bland de vanligaste att ha på just begravningar, men däremot vet jag sedan tidigare att pappa pratat mycket om hur mycket han gillade Elvis Presley sedan han var en ung grabb och då slog det mig att vi skulle ha med minst en Elvis-låt.

Det blev två som spelades på orgeln som bland annat Always on my mind som jag inte bara tycker är fin och sorglig i sig utan också hade ett litet budskap vilket jag kände igen i de första verserna av texten samt Can't help falling in love från filmen Blue Hawaii som Elvis var med i och det var ju passande i sig då pappa tillsammans med en god vän åkte till Hawaii när han fyllde 60 år och hans kompis fyllde 40 år det året.

Dessutom valde jag också Sonja Aldéns låt I din himmel som min mamma tyckte var fin och som jag inte visste tidigare var en låt från "Melodifestivalen 2012".

Många tårar föll när jag och mamma samt de andra skulle gå fram till kistan och ta farväl av pappa till tonerna av Andrea Bocellis och Sarah Brightmans Time to say goodbye.

Jag passade på att under begravningsfikat på S:t Botvidsgården efteråt passade jag på att hålla ett tal där jag hyllade min pappa med att bland annat berätta om när terrordådet på Drottninggatan 2017 ägde rum och jag då jobbade i stan och att han var beredd att kasta sig i bilen och åka in så fort han hörde om detta på radion även om det var i princip omöjligt då man varken kunde komma in eller ut ur stan med bil eller buss, pendeltåg eller tunnelbana för allt stod ju i prinicp stilla.

Det visar ju hur mycket han älskade mig.

Trots att han kunde vara envis och tjurskallig ibland och ha en del åsikter (vilket jag tyvärr fått ärva av honom på gott och ont) var han ändå min pappa och jag älskar honom fortfarande även om jag ibland kan tycka att han hade kunnat ställa upp lite mer genom att bland annat komma och titta när jag och mamma tävlade tillsammans.