Fyra år utan Smilla

 Idag är det fyra år sedan min och familjens älskade huskatt Smilla fick somna in knappt 17 år gammal hos veterinären i Tullinge. 

Fattar inte att det har gått så fort (vilket jag också tänkte på vid årsdagen av min älskade älskade pappas död kort innan Smillas) och än idag kan jag faktiskt sakna att ha en katt i huset även om jag eller mamma INTE har råd att ha katt då vi har en varsin islandshäst som kostar pengar och stjäl mycket av vår tid (på gott och ont, men mest gott om ni frågar mig) och om man ska åka iväg på kurser hos Johanna där vi brukar sova över måste man ju leta efter kattvakt vilket inte alltid är det lättaste alla gånger.

Varför Smilla fick lämna jordelivet 16 snart 17 år gammal berodde helt enkelt på att hon inte mådde bra psykiskt då mamma och jag varit med om att hon på nätterna efter att vi tog hem henne från Mörkö i samband med att mamma och hennes väninna hittade pappa död på berget nedanför vår sommarstuga (som idag är såld som de flesta av er kanske redan vet) då hon kunde jama högt och på ett hjärtskärande sätt vilket lät för mig och framförallt mamma INTE bra.

Ärligt talat tyckte jag också så himla himla synd om Smilla och mitt hjärta höll verkligen på att gå i tusen bitar när jag och mamma hörde hennes hjärtskärande onormala jamande.

Djur kan faktiskt också sörja när en ägare eller djurkompis går bort har man ju läst i tidningen så man ska INTE tro att djur inte har känslor och kan drabbas av sorg vilket jag och mamma tror skedde eftersom Smilla var fysiskt sätt frisk men inte psykiskt som sagt.

Jag tror att hon kanske också inte bara sörjde sin husse (min pappa alltså) utan kanske också sin yngre kullsyster Athena som vi också ägde och som fötts upp precis som våran förra katt Silver som också blev 17 år av min moster Åsa som bor uppe i Hofors då hennes och hennes sambos katt Sora (som blev liksom Silvers mamma Isis 20 år gammal) som var 75% norsk skogkatt (vilket också märktes på Smillas syster Athena som hade kort med tjock päls än Smilla) var deras mamma och som något år senare fick en andra kull med kattungar där Smillas och Athenas halvbröder Simba och Castro ingick.

Smilla kanske sörjde också våran hund Ludde lite också, men vad jag vet så förändrades Smilla framförallt efter att syrran Athena försvann på hösten 2020 ute på Mörkö i samband med att pappa ropade in katterna då han hade som rutin på kvällarna att släppa in dem för natten till morgonkvisten med tanke på vilda djur som lodjur och framförallt vildsvin men även räv finns i skogen.

Athena som alltid brukade komma när pappa skramlade med matburken kom inte vilket var ju märkligt tyckte både pappa, jag och mamma och när det väl gått en tid och pappa fått besök av räven några dagar efter tappade vi tyvärr hoppet om att Athena skulle komma tillbaka.

Vi vet inte till 100% vad som hände Athena och det lär vi nog inte heller få veta i framtiden heller, men samtidigt vill jag inte heller veta av risk för att bli ledsen.

Vi vet bara att hon är borta, det är allt.

Jag kommer i alla fall minnas Smilla som den där gosiga huskatten som precis som min förra katt Silver märkligt nog älskade att man strök henne över hennes mage vilket inte alla katter uppskattar.

Jag hade en teori om att Silvers ande verkade ha reinkarnerats in i Smillas kropp med tanke på att Smilla betedde sig exakt likadant som Silver och var så himla tillgiven av sig.